Stenhuggarregistret



Vrålebo, Tjurkö ca 1925. Okänd fotograf Blekinge museum


stenhuggare@blekingesf.se


Stenhuggeriepoken i Blekinge varade åren 1860-1930. Högkonjunkturen inföll vid sekelskiftet. Mer än 3 000 man arbetade då inom stenindustrin. Stenbrytning skedde på många platser i Blekinge.

Industrialismen bröt på 1870-talet igenom i Sverige. Alla som inte kunde försörja sig på jordbruk blev tvungna att söka arbete i städernas industrier eller utvandra. Stenindustrin kom att ge nya arbetstillfällen för många människor. Till Tjurkö sökte sig män från öarnas smågårdar, torp och fiskarstugor, från jordbruksbygdernas lantarbetarhem och skogsbygder-nas småställen.

Även från mellersta Blekinge och södra Småland kom blivande stenhuggare. I brotten fanns dagsverken även för dem som inte kunde hantverket. Från kringliggande områden kom folk dagligen för att utföra grovarbeten. Stenhuggaren flyttade allteftersom arbetstillfällena växlade. Hans tillgång var hantverkskunnandet, verktyg och bostad fanns på platsen. Blekingedialekter kunde höras i många stenbrott runt om i landet.

I arbetsgivarens kaserner fanns bostäder för ungkarlar och mindre bemedlade familjer. Stenhuggare som hade hustru och barn strävade efter eget hus. Sådana små trähus är idag karakteristiska för övärlden och stenhuggeritrakterna. Stenstugan med kallmurade väggar och jordgolv var för den fattige en annan bostadsform med lång tradition i skärgården.

Försörjningen sysselsatte hela familjen. Pojkar ansågs arbetsföra när de börjat skolan. På fritiden slog de kilhål i stenbrotten. Flickor lämnade hemmet efter konfirma-tionen och tog tjänst som pigor. Kvinnor bidrog med småinkomster genom att knacka skravelsten till makadam. Att tvätta åt folk i Karlskrona var ett sätt för stenhuggarhustrurna på Tjurkö att skaffa extrainkomster. När förtjänsterna uteblev på hemorten sökte sig många till andra platser. Stenhuggarens hushållning kompletterades då med tillfälliga säsongarbeten till exempel betgallring och potatisplockning i Skåne eller på Öland. Fiske och sjöfågeljakt gav även viktiga bidrag till kosthållet.

Barnens arbete
Barnen fick börja slå kilhål och putsa sten vid 8-9-årsåldern.De gick direkt från skolan till arbetet. Det berättas att för 10-åringar var lönen för 14 dagars arbete 1 :05 kronor.

Hustruns arbete
Stenhuggarnas hustrur slog makadam – knacksten. Arbetet betalades med 1:25 kronor per kubikmeter sten. Mer än 50 öre om dagen var det svårt att arbeta ihop. En stenarbetare kunde förtjäna 2-3 kronor om dagen. Daglönen för en lantarbetare omkring 1900 var cirka 1 krona.

Källa: Blekinge museum www.blekingemuseum.se


Granitbearbetningen i Blekinge har anor från 1700-talet då den var känd som mycket högt utvecklad i Karlskrona, där man använde granit och gnejs till byggandet av befästningarna och varvet. Detta var unikt då man i resten av Sverige inte använde sig av dessa hårda bergarter.

kustgnejs_1
Blekinges landskapssten – Kustgnejs.

Kustgnejs – Blekinges landskapssten
Blekinges landskapssten är kustgnejsen. Den är gnejsig, som betyder ”randig” i vitt och grått, och består i huvudsak av kvarts och fältspat med inslag av biotit (en glimmer). Den kallas kustgnejs för att den uppträder nära kusten. Den är vanligast förekommande i västra Blekinge. Idag används kustgnejsen som råvara för makadam.

Gat- och kantsten
Att gatstenstillverkningens vagga stod i Blekinge berodde på vår närhet till havet för sjötransporter och lättillgängligheten av granit. Under dessa år bröts det sten på ca 1 300 större eller mindre stenbrott i Blekinge. Spåren av dessa är många vattenfyllda stenbrott och högar av skrotsten runt om i naturen.

När det rådde ”stenfeber” i Blekinge, lyckades de skickliga stenhuggarna tukta den vrånga gnejsen till regelbundna block. Då var närmare 4 000 personer sysselsatta med att hugga sten i över tusen blekingska stenbrott. Tyskland var i stort behov av gatsten och detta bidrog till att de större stenbrotten växte fram.


Stenbrotten i Blekinge år 1900

I boken Geologisk beskrifning öfver Blekinge län finns en karta från 1900-talets början som visar var stenbrotten fanns och vilka som ägde dem. Klicka på kartan för en större bild.

”Wolffen” startade stenhuggeri
En pionjär var Franz Herrman Wolff (1826-1886), tysk fortifikationsingenjör, som 1856 öppnade sitt första stenhuggeri i Åryds socken, på öarna Dragsö och Tjärö utanför Karlshamn samt på Eriksbergs gård. Det han mest förknippas med är dock den verksamhet som han startade 1862 på ön Tjurkö i Karlskrona skärgård.

Wolffs lät inkalla många utländska arbetare för att lära svenskarna att hugga sten och även svenska stenhuggare sändes till Tyskland för att arbeta vid stora hamn- och kanalbyggen. Än idag lever de utländska stenhuggarefternamnen kvar såsom exempelvis Mazetti, Giorgio och Bizzozero.

En annan företagare, som är känd inom den blekingska stenindustrin var A K Fernström som kom från den danska ön Bornholm.

Livligt arbetsutbyte
Inom länet var det ett livligt utbyte av arbetskraft mellan de olika stendistrikten. Dessutom reste man till Bohuslän, Bornholm, sydöstra Norge och Tyskland när arbetstillgången försämrades i Blekinge.

Blekinges stenhuggarepok varade mellan 1860-1930. Den gav exportinkomster och försörjning åt ett stort antal människor, när jordbruksnäringen inte kunde försörja den ökande befolkningen.

Stenhuggeriet var mycket dammalstrande och lungsjukdomarna tuberkulos och silikos (stendammslunga) var vanliga. Även ögonskador p.g.a. kringflygande stenflis och flitter hörde till vardagen.

På 30-talet när stenindustrin sjöng på sista versen blev stenhuggarnas framtida försörjning en angelägenhet för staten. I Karlskrona startades en yrkesskola i början av 30-talet och där fick de arbetslösa stenhuggarna lära sig andra yrken.


Katalogskydd

Innehållet i Stenhuggarregistret skyddas av katalogskyddet enligt §49 i Upphovsrättslagen¹. Enskilda uppgifter får gärna publiceras och användas för forumdiskussioner eller egen forskning så länge källa anges.

Skyddet innebär att det är förbjudet att kopiera eller använda en större mängd information ur databasen och göra det tillgängligt för allmänheten utan upphovsmannens tillstånd.

¹notisum.se & sv.wikipedia.org


Den sökbara versionen av Stenhuggarregistret sjösattes på Julafton 2010.