av Olle Melin, Lyckeby
Kronokyrkogården på Aspö. Foto: Olle Melin
År 1710 drabbade böldpesten Karlskrona. De första dödsfallen i sjukdomen inträffade i oktober och landshövding Adlersten och magistraten fick genast bråttom att utfärda föreskrifter, som uppenbarligen nonchalerades.
Det är uppenbart, att myndigheterna var dåligt rustade för det dråpslag, som pesten innebar. I möjligaste mån försökte man isolera de sjuka, i regel med ringa framgång.
Landshövdingens påbud, att de avlidna omedelbart skulle föras utanför staden av därtill utsedda bärare och dessutom utan att ha försetts med svepning eller bårkläde, följdes inte.
Epidemin fick ett våldsamt förlopp, i Karlskrona kanske svårare än på andra håll på grund av sammandragningen av krigsfolk, för det mesta inhysta i trånga och ohygieniska bostäder.
Ordinarie begravningsplatser förslog inte vid epidemier som denna. På grund av smittorisken var det också förbjudet att jorda de döda på de vanliga kyrkogårdarna.
För att komma utanför tullarna ordnades en gravplats på Vämö för stadens civila befolkning. Denna anlades norr om Tyska bryggaregården exakt på det område på öns östra sida, där det äldsta örlogsvarvet hade legat. Här begravdes människorna i stora gropar, många tillsammans, utan vare sig kistor eller svepning utan endast i sina gångkläder. Gravarna markerades av enkla, låga stenar.
För kronans folk stakades en plats ut på Aspö, strax norr om Drottningskär. Det är uppenbart, att man till en början avsåg använda denna Kronokyrkogård för garnisonen på kastellen vid Drottningskär och Kungsholmen.
Epidemin fick emellertid en omfattning, som gjorde, att allt folk från Amiralitetsförsamlingen kom att jordas här.
Redan i juni var över 900 personer sjuka på Aspö, som inte hade mer än två barberaregesäller och inga läkemedel. Amiralen anbefallde, att en präst morgon och kväll skulle förrätta korum och besöka de sjuka med Herrans nattvard.
Dagligen fördes hundratals lik till Kronokyrkogården och begravdes i massgravar i sina gångkläder.
Kastellpredikanten på Drottningskär, Petrus Westelius, antecknade i kyrkoboken vid årets slut, ”att han under året begrov på Aspö kyrkogård 2125 döda utom ett stort antal lik, som blevo nedlagda utan kistor i tvänne långa gravar, tre lik i bredd”.
Ett exempel på gravsten från böldpesten är en rikt ornamenterad sten på den grav, där mästerknekten vid kungliga skeppsbyggeriet i Karlskrona Jonas Kåhre och hans fem barn ligger begravda.
Vilorum för Jonas Kåhre och hans fem barn. Foto: Olle Melin
Westelius var outtröttlig i sitt arbete att söka hjälpa de sjuka och döende. Han miste sin egen lilla dotter i pesten.
Sjukdomens härjningar även bland befälen på fästningarna kan också spåras i de täta ombyten av kommendanter, som förekom. Redan tidigt på året 1710 dog dåvarande kommendanten Anders Torsk och begrovs på Kronokyrkogården. Den 19 mars samma år tillträdde kommendanten Grubbe och han dog i pesten den 16 december. Han efterträddes av Filip Häger, som dog redan den 26 februari 1711. Nästa kommendant hette Wilhelmsson och även han strök med i den fruktade sjukdomen. Den 27 oktober 1711 ändades hans liv och även efterträdaren Björkeqvist blev offer för pesten den 25 augusti 1712.
Pesten i Karlskrona avklingade långsamt under år 1712, men ännu så sent som 1717 omtalas dödsfall i den fruktade epidemin. Sammanlagt hade böldpesten krävt en ohygglig tribut. Siffrorna är inte fullt säkra, men det antas, att det enbart i Karlskrona avled närmare 6000 personer.
Om predikanten Westelius sägs, att han var en plikttrogen man, som med nit och känsla gick in för sitt ämbete. Han läste dagligen katekesen med folket, så att många av dem visserligen inte lärde sig att läsa men kunde recitera långa stycken utantill.
Westelius lämnade Aspö i slutet av 1712 för att bli kyrkoherde i Gamleby vid Västervik.
Ännu i vår egen tid förekommer jordfästningar på Kronokyrkogården. Det finns bestämmelser, som reglerar detta. Det rör sig om anhöriga till personer, som redan i dag vilar på Kronokyrkogården på Aspö, som har rätt till begravning på denna plats. Någon gravplan har aldrig upprättats och kyrkogården är egentligen olämplig som gravplats på grund av den höga grundvattennivån.
* * * * * * * * * * * * * *
Publicerad med tillstånd av artikelförfattaren.
Utdrag ur herdaminne
Linköpings stift
Petrus Westelius, född i Västervik 1670 12/6. Föräldrar: Bengt Persson och Kerstin Börjesdotter. Fadren hade varit skräddare i drottning Christinas hof men af fruktan för att kastas i cn allttför äfventyrlig själavåda lämnade han sin plats bland hennes betjäning i Inspruck. Student i Upsala 1697, i Lund 1699; prv. 1702 19/6; skanspräst på Kungsholmen vid Karlskrona 1703; magister i Lund 1706; kyrkoherde här genom Kungl. Maj:ts fullmakt från Bender 1712 23/11. d 1722 6/4.
Gift 1704 med Brita Krutmejer (änka efter Sten Radier, amiralitetspastor, d 1697 28/3) d 1749 28/2, 80 år. – Barn: Petrus, kyrkoherde i Ö. Ryd. En dotter, d i pesten.
Fr. tr. utg.: Oratio de studio grammatices. Trifolium Geograficum. London G 1699. De adulatione, där 1706. Frenaut Guds dom i menniskans hjärta. öfvers. 1720, manuscr. 3 likpredikningar. Div. arbeten i matematik och styrmanskonsten, hvilka gått förlorade.
Han var en i sitt ämbete nitisk man. Ehuru själf angripen af pesten, lät han i en bärstol bära sig till de sjuka för att öfva sin själavårdande verksamhet.